Ryaverkets chef, Peter Balmer, är missnöjd med beslutet att avbryta slamspridningen på livsmedelsproducerande åkermark (GP 8/12). Han anser att det är resultatet av "någon debattglad miljökämpes" agerande. Han påstår att "nationell och internationell expertis" har gjort bedömningen att slamspridningen inte medför "oacceptabla risker". I själva verket är slamstoppet den logiska konsekvensen av en rad händelser under de senaste åren. Många organisationer, forskare och annan expertis har varit inblandade.
Många kritiska röster
Redan då den nu avbrutna s k "slamöverenskommelsen" kom till stånd 1994, ställde sig de stora livsmedelsproducenterna ARLA och Cerealia (mjöl m m ) utanför. Inte heller Livsmedelsverket ställde sig bakom.
I januari 98 uppvaktades Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin av fyra stora miljö- och konsumentorganisationer: Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Miljöförbunder Jordens Vänner samt Konsument-Forum. De krävde att slam inte skall läggas på jordbruksmark.
I juni 98 krävde Riksförbundet för Njursjuka i Dagens Eko att slamspridningen skulle upphöra. Orsaken är att avloppsslam är kraftigt förorenat med kadmium, en tungmetall som på bred front hotar vår njurfunktion. Professor Marie Vahter vid Karolinska Institutet varnade senare under hösten i radioprogrammet "Vetandets Värld" för kadmiumskador på njurarna och kommenterade slamfrågan.
I maj 99 presenteras en mycket uppmärksammad undersökning från Naturvårdsverket, som visar att en rad riskabla metaller i slam, som varken mäts upp eller regleras, finns i mycket höga halter relativt åkerjorden.
I juni 99 uppvaktade det stora branchorganet "Livsmedelsindustrierna" (LI) miljödepartementet och uttryckte sin misstro mot slamspridningen. Man hänvisade också till kadmiumfrågan "där allvarliga problem föreligger" och avslutar: "Finns det ingen långsiktig trovärdig strategi framtagen för att uppnå balans till det enskilda fältet mellan bortförsel och tillförsel av oönskade ämnen ser vi ingen möjlighet till att kunna acceptera slamspridning på åkermark."
I september/oktober 99 framkom att slam blandats i djurfoder på kontinenten. Samtidigt visade Docent Lennart Hardell m fl att bromerade flamskyddsmedel nu kunde påvisas i svenska baslivsmedel som kött, smör, ost m m. Detta är mycket allvarligt då halten av detta miljögift i bröstmjölk beräknas fördubblas vart femte år. Samtidigt framkom att just avloppsslam innehåller höga halter av bromerade flamskyddsmedel. Detta gäller både slam från stora avloppsverk i städerna och från små reningsverk på landet med enbart bostadshus anslutna.
Så sent som i denna månad finns i tidsskriften Forskning&Framsteg (Nr 8 dec 1999) en artikel av Ann Albihn, Veterinär, Vet Med Dr och Laborator vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Ann Albihn framhåller att den svenska slamspridningen och den s k slamöverenskommelsen saknar ett regelverk när det gäller smittskydd. Hon säger bl a "Smittaspekten berörs i överenskommelsen endast indirekt genom kravet att slammet skall myllas mer i jorden." "För samhällsutvecklingen behövs ett kretslopp av organiskt avfall, men inte på vilka villkor som helst." Även miljöministern Kjell Larsson visade i början av december sitt tvivel när det gäller slamspridningen i en debatt i riksdagen och tycktes i stället förorda att fosforn plockas ut ur slammet på kemisk väg i ren form.
"Kretslopp och slam hör inte ihop"
Tanken att avloppsslam innehåller näringsämnen från urin och avföring som måste återföras till jordbruksmarken kan vid första anblicken förefalla riktig. Men problemen uppstår i samma ögonblick som man inser att slammet samtidigt med växtnäringsämnen innehåller en lång rad kvalificerade miljögifter som samhällskroppen måste avbörda och få kontroll över genom att samla upp dem i slammet. Det är inte mer fel att påstå att slammet är ett "riskabelt kemiskt avfall" än att påstå att det är "stadens latrintunna".
Dessvärre utgör de värdefulla näringsämnena en liten del av slammets innehåll. Talet om ett "kretslopp mellan stad och land" är att koka soppa på en spik. Fosforhalten i torrt slam är cirka 3 procent medan innehållet av enbart avfallsmetaller kan vara fem gånger så stort.
Vi har att göra med ett osorterat avfall som inte skulle godtas i något annat sammanhang där man talar om återvinning och kretslopp. Först måste avfallet källsorteras. Man kan lätt visa att ett osorterat hushållsavfall med konservburkar, ölburkar, glasflaskor, plastbitar, matrester, häftstift, kvicksilverbatterier, kadmiumfärg m m innehåller ungefär lika mycket föroreningar som de slam som reningsverken vill sprida på åkermark - men i det senare fallet syns inte metallerna och de andra föroreningarna. Reningsverken vill bli av med allt sitt avfall till åkermarken och välkomnar inte källsortering. Om urin och avföring tas om hand för sig, skulle detta leda till att huvuddelen av föroreningarna i slammet blir kvar och slamproblemet kvarstår.
En konferens om växtnäringsfrågor och kretslopp hos Naturskyddsföreningen redovisades på följande sätt i organet NaturKontakt 1/97: "Kretslopp och slam hör inte ihop … därom var nästan alla eniga."
Det är hög tid att vi alla upphör att se slammet som en växtnäringsresurs, utan i stället ser det som det kemiskt avfall det är - med effektivt ihopsamlade miljögifter. Växtnäringsämnena har gått förlorade på grund av ett felkonstruerat avloppssystem.
Kadmium hotar våra njurar
Det som definitivt har satt ett stopp för slammet är dess stora innehåll av miljögiftet kadmium. Under hela 1900-talet har kadmiumhalten i åkerjorden successivt ökat och idag är den så hög i jord och livsmedel (främst vete och potatis) att det inte längre anses finnas någon säkerhetsmarginal kvar. Stora grupper i samhället antas redan idag ha begynnande njurskador. Detta yttrar sig så att njurarna läcker äggvita och kalk. Detta i sin tur antas vara en riskfaktor för benskörhet. Speciella riskgrupper är kvinnor i fertil ålder som genom menstruationen kan ha låga järndepåer. Då tas kadmium lättare upp i tarmen. En annan möjlig riskgrupp kan vara vegetarianer som genom att byta ut kadmiumfattig animalisk mat mot kadmiumrik vegetarisk mat, kan få ett betydligt förhöjt kadmiumintag.
Modersmjölksersättning
Barnvälling och modersmjöksersättning är en känslig fråga. Genom djurexperiment vet vi att nyfödda kan få skador på centrala nervsystemet vid låga kadmiumdoser. Halten i modersmjölk är låg, men vällingar och ersättningar har betydligt högre halter - vilket således är ett avsteg från en biologisk norm som inte skall accepteras.
Stora delar av den svenska åkerarealen har idag så höga kadmiumhalter att odling av förstklassig brödsäd måste ifrågasättas. Kvarnindustrin är medveten om detta och man försöker nu utesluta de mest kadmiumförorenade jordarna. Åker efter åker överskrider de gränsvärden man ställt upp.
Kadmium har kommit till åkerjorden främst genom konstgödsel, slam och luftnedfall. Idag är dock bra konstgödsel mycket ren från kadmium. Konstgödseln NPK från Hydro Agri AB innehåller 2 mg kadmium per kilo fosfor. Källseparerad urin innehåller ca 3 mg kadmium per kilo fosfor medan Ryaverkets slam innehåller ca 51 mg per kilo (1997). Ett godkänt slam får innehålla upp till ca 67 mg kadmium per kilo fosfor. Dvs ett års spridning av fosfor från Ryaverket sprider lika mycket kadmium som 25 års spridning av fosforn i NPK. Detta förhållade är orimligt.
Vidare innehåller det svenska slamberget ca 350 kg kadmium, och detta slam räcker bara till några procent av arealen. Men det är möjligt att gödsla hela arealen med endast 50 kg kadmium om vi väljer NPK. Även detta förhållande är orimligt. Man kan genom teoretiska beräkningar visa att förekomsten av njurskador i Sverige kommer att öka med flera tusen fall i framtiden om vi väljer en fosfor som har samma föroreningshalt av kadmium som slam i stället för renast möjliga fosfor (t ex som NPK eller källseparerad urin). I vår samhällskropp finns ca 5 miljoner kilo kadmium inbyggt, som sakta eroderar och flyttas till åkermarken om man sprider slam. Detta är oundvikligt och många inser att VA-nätet har ett systemfel som inte kan bemästras med mindre än att de olika avfallsflödena skiljs åt.
Kadmiumfrågan är ytterst allvarlig, främst därför att vi inte kan ta bort vare sig kadmium eller någon annan metall från åkermarken i efterhand. Det som vår generation lägger på åkermarken kommer att kasta en slagskugga långt in i framtiden. Alla ansvarskännande krafter hos myndigheter och forskare säger att nu får inte kadmiumhalten i åkermarken öka mer. Men samtidigt vill Balmer och andra företrädare för avloppssidan öka spridningen av kraftigt kadmiumförorenad fosfor.
En annan allvarlig komplikation med slammet har blivit känd under 1999. Man har funnit att andra riskabla metaller än dem vi mäter i slammet finns i höga halter. Det gäller bl a silver, wolfram, platina och uran. Särskilt silver och platina är giftiga för markens mikroorganismer och snart kan markandningen vara skadad för all framtid. Silverhalten i jorden fördubblas i värsta fall på mindre än tio år vid slamspridning. Platina kommer från avgasrenarna och kan tyvärr ombildas till organiska föreningar (metyleras) i likhet med kvicksilver.
Myten om fosforn som tar slut
I lanseringen av slammet som gödselmedel har man trummat fram en "krismedvetenhet" när det gäller fosforfrågan. Fosforn tar snart slut! Även Balmer upprepar detta. Verkligheten ser annorlunda ut. Ny forskning har givit oss överraskande kunskap.
För det första är fosfor ett grundämne som inte kan "ta slut", men hamna på fel ställe. Det är dessutom det elfte vanligaste grundämnet i jordskorpan. Av all den fosfor som har spridits på jordbruksmarken sedan andra världskriget, finns så gott som allt kvar i åkerjorden där den har lagrats upp! Varför behövs då ny fosfor?
Detta har till stor del att göra med det stora strukturfelet i svenskt jordbruk. Spannmåls-gårdar ligger för sig och djurgårdar för sig. Ca 80 procent av det som odlas i Sverige blir djurfoder. Fosfor tas upp i spannmålen och går som foder till djurgårdarna. Men sedan stannar fosforn i gödseln som sedan sprids runt djurgårdarna. Där byggs fosforhalten upp. Här är en viktig orsak till behovet av konstgödsel i den svenska spannmålsodlingen. Av all fosfor som årligen cirkulerar i det svenska jordbruket (ca 30.000 ton) är den del som går via människan liten (ca 5.000 ton). Den som vill verka för jordbrukets kretslopp skall i första hand arbeta för att djurgårdarnas stallgödsel sprids på spannmålsodlingarna.
Ett annat problem är att den fosfor som lagras upp i åkermarken med tiden blir mer svårtillgänglig för växterna. Här väntar stora forskningsinsatser som kan göra den bundna fosforn mer lättillgänglig.
Det skall också påpekas att definitionen av vad Balmer kallar de "någorlunda lätt tillgängliga källorna" för fosfor, är en komplicerad fråga. Om man bara avser tillgångar som har en uppbyggd hanteringsanläggning och hamn, kan man föda fram låga siffror. Om man tar med andra fyndigheter som kräver investeringar blir plötsligt tillgångarna enorma.
Givetvis skall vi hushålla med vår fosfor, men när det gäller den kadmiumförorenade fosforn i slammet är det lätt att hålla med Ann Albihn: "För samhällsutvecklingen behövs ett
kretslopp av organiskt avfall, men inte på vilka villkor som helst". Fosfor kommer inte att "ta slut" och vi kan vänta med återföringen av tätorternas växtnäringsämnen tills dessa har källsorterats från alla miljögifter som finns i vårt avloppsvatten.
Ny dimension
Slutligen håller jag med Peter Balmer om att stora investeringar hos reningsverken, som förutsätter att slammet skall spridas på åkermark, inte längre är meningsfulla.
Det finns en ny dimension i slamfrågan som kommer att få en central betydelse i framtiden: Slammet är inte längre i första hand Naturvårdsverkets, reningsverkens eller jordbrukets angelägenhet. Det är i stället konsumentorganisationerna som tillsammans med livsmedelsproducenterna kommer att bestämma var slammet skall hamna. Huruvida ett avloppsslam har "godkända" halter av miljögifter eller att spridningen inte påstås medföra "oacceptabla risker" väger lätt. I ställer frågar sig konsumenter och producenter. "Varför är det bra med dessa miljögifter i livsmedelsproduktionen?" Finns inget bra svar på denna fråga bör avloppssidan satsa på andra dispositionsmetoder för slammet.
Gunnar Lindgren