I senaste numret av VaV-nytt finns en artikel som jag blivit ombedd att skriva.
Den argumenterar för att använda våra kommunala reningsverk för att ta vara på samhällets oundvikliga avlagringar och eroderade metaller. Hur vi än vänder oss har vi ett stort flöde av förorenat avloppsvatten som måste tas om hand. Om vi skulle sträva efter ett "rent slam" - och då menar jag ett slam fritt från metaller som eroderar från samhällskroppen och andra främmande ämnen - då måste vi bygga ett helt nytt alternativt system för allt avloppsvatten som skall "kopplas bort". Jag ifrågasätter detta bestämt och ser en källseparering av männinskans växtnäringsämnen som det enda realistiska i ett längre perspektiv. Jag skulle önska att ni hinner läsa denna artikel nedan, då den enligt min mening berör slamproblematikens hjärta och redovisar grunden för mitt agerande i slamfrågan.
Gunnar
============================================
Ur Vav-nytt nr 2, 2000
Slamdebatten har skymt det faktum att stora nationella miljövinster har gjorts genom ett omfattande nät av välskötta kommunala reningsverk. Här behandlas ca 1 300 miljoner m3 avloppsvatten per år, avloppsvatten som bär med sig olika typer av avfall från samhällskroppen. Många av dessa är oundvikliga i vårt komplicerade industrisamhälle, trots vår önskan om det giftfria och ekologiska samhället. Trafik, sjukhus, näringsidkare, avfallsupplag etc &endash; överallt genereras en form av avlagring som är ett hot mot vår miljö och vår hälsa och därför ska hållas skild från vår natur och oss själva.
En del av dessa avlagringar består av fragment från alla byggnadsmaterial och ting som finns i samhället, eller den s k teknosfären. Vattnets kretslopp och entropilagen ("allting sprider sig") gör att alla dessa fragment alltid är på väg att spridas ut på ett okontrollerat sätt. Om vi inte tagit oss an den viktiga uppgiften att samla upp dessa avlagringar vid våra reningsverk hade miljö och samhälle varit i mycket sämre skick idag.
Gruvbrytning ger metaller i slam
De mest svårbemästrade avlagringarna är alla metaller som eroderar och slits av från samhällskroppen. De är grundämnen som inte kan utplånas. Metallatomerna kommer att finnas närvarande i biosfären till tidens ände. Teknosfären är egentligen en enorm "malkula" av för biosfären ovälkomna metaller. Mängden kadmium som finns inbyggd i den svenska teknosfären har exempelvis uppskattats till 5 miljoner kilo (jämfört med ca 1,8 miljoner kilo i åkermarken). Mängden ökar oavbrutet genom alla nya konsumentprodukter, men även på grund av råvaror och fossila bränslen som innehåller kadmium.
De metaller som i dag finns i avloppsvatten och i slammet är således en strukturell och oundviklig konsekvens av att vårt samhälle oavbrutet hämtar upp metaller ur gruvorna och placerar in dem i teknosfären. Tidigare kunde man radikalt sänka metallhalterna i slammet genom att söka upp olika källor som avbördade starkt metallhaltigt avfall till avloppet. Denna tid är förbi, och flera undersökningar har visat att det inte är stor skillnad mellan metallhalterna i avloppsvatten från olika delar av samhället. Vi har nått en strukturell bakgrundsnivå eller är på väg att närma oss den.
Svenska befolkningens sammanlagda intag av kadmium med livsmedel är ca 50 kilo per år. Allt kommer dock inte från jordbruksmarken, utan t ex från frukt och bär, svamp, fisk och drycker. I det svenska slamberget finns årligen ca 350 kg kadmium (SCB 1997). Av detta kan vi dra slutsatsen att slammets kadmium i huvudsak kommer från teknosfären och är ett exempel på avlagringar.
Devalverat kretsloppsbegrepp
Man har sagt att slamspridning är en form av kretslopp. Betydelsen av detta ord håller tyvärr på att devalveras även i andra sammanhang. Kretsloppet skiljer sig från det linjära flödet genom att materien går i en cirkel. Samma atomer som tas upp ur åkermarken ska tillbaka dit om det är frågan om ett kretslopp. Vid det linjära flödet går materian från en råvarukälla till en avfallsplats.
Om slammets kadmium förs tillbaka till teknosfären, som det kom ifrån, skapas ett kretslopp. Om kadmium förs till åkermarken skapas ett linjärt flöde. Det senare är det mest allvarliga som kan hända. Av alla möjliga recipienter för samhällets metallavlagringar är åkermarken den sämst valda. Det beror på att den står i en särställning på följande sätt. Den är närmast helt statisk och samlar på sig metaller och andra mineraler vi lägger där, utan att något av betydelse försvinner. Den mängd kadmium som exempelvis förs bort genom dränvatten är långt mindre än enbart luftnedfallet. Det som förs bort med grödan flyttas bara till andra arealer eftersom det mesta som odlas blir djurfoder och läggs tillbaka som gödsel.
Denna omfördelning gäller också fosforn. Nya undersökningar visar att så gott som all fosfor som lagts ut på åkermarken sedan andra världskriget finns kvar där, något som onekligen kastar ett nytt ljus över fosforfrågan.
Inte minsta lilla ökning kan godtas
Kadmiumhalten har ökat i åkerjorden ökat oavbrutet under flera generationer och är nu så hög att våra baslivsmedel beräknas orsaka begynnande njurskada hos befolkningen. När vi talar om behovet av ett kretslopp är ett viktigt syfte att avbryta ytterligare uppbyggnad av åkerns kadmiumpool. Men i själva verket upprättar vi genom slamspridningen ett linjärt flöde av kadmium från teknosfären till denna pool. Kadmiumhalten i odlingsmarken ökar därför långt snabbare vid dagens slamspridning än vid användning av exempelvis källseparerad urin eller konstgödsel av bra kvalitet.
När det gäller jordens kretslopp runt solen måste detta vara exakt. Man kan inte börja att diskutera en årlig enprocentig utvidgning av jordbanan. Ett kretslopp är egentligen ett absolut kvalitativt krav som inte går att tumma på. En ko som betar på en äng och släpper sin gödsel där är en sinnebild för ett kretslopp. Här cirkulerar samma mängd näringsämnen och metaller. På samma sätt måste kadmiuminnehållet i odlingsmark och livsmedlen hållas exakt oförändrat. Inte heller här kan man godta den allra minsta procentuella ökning.
Kemikalieinspektionen räknar njurskador
Nu kan slamförespråkaren anföra att slammet i framtiden ska ha så låga kadmiumhalter att ett kretslopp blir möjligt, dvs det är bara kadmium från urin och avföring som ska återfinnas i slammet. Kemikalieinspektionen har beräknat hur många nya fall av njurskada som tillkommer om man använder fosfor med olika föroreningsgrader av icke cirkulerande kadmium för vår odling av brödsäd. Kemikalieinspektionen (1997) säger:
"Grundat på skattningar i en nyligen genomförd hälsostudie, beräknas det att varje kilo ökning i intaget av kadmium med födan från nuvarande genomsnittliga nivå i Sverige, skulle öka antalet fall av nedsatt njurfunktion med ca 2 200 fall." Dvs om sammanlagda intaget per år (ca 50 kg) ökar med 1 gram kan vi vänta att detta ökar förekomsten av njurskada med 2 fall. Vi talar inte längre om ton eller kilo kadmium, nu gäller det gram.
Vad krävs för att slammet ska kunna inpassas i ett kretslopp när det gäller den allvarliga kadmiumfrågan? Låt oss vara generösa och tillåta att slammet årligen får innehålla de 50 kg kadmium som kommer från människan (kretsloppsdel) plus högst 5 kg från teknosfären (10 procents påslag från linjärt flöde). I sträng mening är inte detta ett uthålligt kretslopp sett mot ovanstående bakgrund. Men detta krav skulle ändå få orimliga konsekvenser. Om vi skulle fortsätta att behandla samma mängd vatten som i dag, skulle kadmiumhalten i avloppsvatten behöva underskrida 0,003 mikrogram per liter, vilket är orealistiskt. Inte ens ett helt rent kranvatten klarar detta krav. (Vi utgår i dessa beräkningar från att allt kadmium i vattnet hamnar i slammet). Vi skulle behöva koppla bort stora delar av det inkommande avloppsvattnet för att ens komma i närheten av detta egentligen icke uthålliga kretslopp. Om hälften av vattnet kopplas bort måste kadmiumhalten fortfarande underskrida 0,006 mikrogram per liter.
Låt reningsverken fånga upp föroreningarna!
När vi i dag vårdslöst säger att än det ena, än det andra avloppsvattnet ska "kopplas bort" &endash; det kan gälla dagvatten, lakvatten, processvatten etc &endash; då ser vi inte vad som håller på att ske. Vi går en miljöpolitisk kräftgång. Vi använder inte längre våra välfungerande reningsverk för att fånga upp alla strukturella föroreningar och avlagringar, samt bunta ihop dem i slammet och få kontroll över dem. Enligt min mening lämpar sig reningsverken för detta och ska också användas för detta.
Alla dessa flöden som "kopplas bort" fortsätter att innehålla avlagringar som ändå måste tas omhand. Kommer då inte i vissa fall behandling att utebli, t ex när det gäller dagvatten, där rester från däck, bromsband, spolarvätskor, petroleumprodukter, underredsmassa, däcksdubbar etc förs ut till tätorternas vattendrag? Måste vi inte investera stora pengar i ett myller av svåröverblickbara lokala reningsanläggningar? Kommer inte dessa med stor sannolikhet att fungera sämre än våra kommunala verk? Kommer inte driftkostnaderna att bli betydligt högre?
Kritiskt med recipient
De lokala anläggningarna kommer att behöva avbörda utgående vatten med en oundviklig föroreningsmängd i en ofta olämplig recipient nära föroreningskällan. I verkligheten stöter vi troligen på oöverstigliga problem. Antag att alla avfallsupplag ska förses med lokala reningsverk. Många avfallsupplag är lokaliserade i känsliga områden och förutsätter kategoriskt att lakvattnet, oavsett lokal behandling, får sin recipient långt från deponin, exempelvis vid det avlägsna reningsverk där man i dag är ansluten.
Uppströms dricksvattenintaget för Göteborgsregionen vid Alelyckan ligger upplaget Sörmossen nära Göta Älv. Där finns sedan många år avfallsmassor samlade, bl a från EKA, där både dioxiner och kvicksilver varit trogna följeslagare. Lakvattnet leds i dag ut till Ryaverket vid älvmynningen. Det är otänkbart att lokalt försöka åtgärda detta svårartade lakvatten och sedan släppa ut det några kilometer uppströms dricksvattenintaget. Här måste vi "flytta recipienten". Jag är övertygad om att det i hela Sverige finns många liknande fall där en "bortkoppling" av lakvatten skulle betyda flera steg tillbaka för miljö och hälsa. Sak samma gäller industrins processvatten, t ex processavloppet från EKA (i dag Akzo Nobel) eller Volvo här i Göteborgsregionen.
Lika svårplacerat slam
Slutligen ska påpekas att alla dessa nya lokala anläggningar kommer att alstra restprodukter som måste tas om hand. Denna mängd kommer sannolikt att vara minst lika stor och svårplacerad som den minskade slammängd som samtidigt alstras vid de kommunala reningsverken. Och nu är det dags att fråga vad vi vunnit med hela denna rockad?
Våra kommunala reningsverk kommer visserligen att alstra ett slam som har lägre metallhalter än idag, men som rimligen ändå inte kan inpassas i ett uthålligt kretslopp. Deras goda reningskapacitet kommer inte att tas i anspråk som tidigare. Endast en liten del av dagens avloppsvatten kan behandlas där, trots att de är byggda för de stora mängderna.
Välbehövlig njure
De sammanlagda anläggnings- och driftkostnaderna för detta fragmenterade och sannolikt bristfälliga avloppssystem kommer troligen att överträffa kostnaderna för en utbyggnad av ett källseparerat system, där människans växtnäringsämnen tas om hand för sig. Är inte det senare alternativet en bättre väg? Då kan våra välskötta och välfungerande kommunala reningsverk på ett rationellt sätt samla upp vårt kemikaliserade industrisamhälles avlagringar och bli den njure som vår samhällskropp trots allt måste ha tillgång till.
Att konsekvent reservera våra reningsverk bara för urin och avföring och en liten mängd avloppsvatten, är inte detta resursslöseri och oklokt? Egentligen har vi därmed skapat en haltande form av separering av växtnäringsämnena, som sannolikt inte kan leda till uthållighet. Priset blir att alla miljögifter, metaller och andra avlagringar blir svåra att samla in, hantera och kontrollera. Ökar inte risken för att de oavsiktligt blir ett hot mot vår miljö och hälsa? Försvåras inte möjligheten att nå ett uthålligt samhälle?
Gunnar Lindgren
gunnar.lindgren@ale.mail.telia.com
&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;&endash;
Foto
Gunnar Lindgren är samhällsdebattör med slamfrågan som specialitet. Han är
också jazzmusiker och lärare på Musikhögskolan i Göteborg. Foto:
Foto
Koppla inte bort de svåra vattnen från reningsverken. Låt föroreningarna
samlas där och fångas upp i slammet. Dagens strategi leder ändå inte till
ett för jordbruket godtagbart slam, menar Gunnar Lindgren. Foto: André
Maslennikov
Foto
Om vi separerar urin och fekalier separat kan våra välskötta och
välfungerande kommunala reningsverk på ett rationellt sätt samla upp vårt
industrisamhälles avlagringar och bli den njure som vår samhällskropp trots
allt måste ha tillgång till, skriver Gunnar Lindgren. Foto: Alfred Pasieka
(Science Photo Library)
Gunnar Lindgren, Pl 1363, 446 00 Älvängen, Sweden
Tel/fax 0303/745155, mobil 070-567 90 54
e-mail gunnar.lindgren@ale.mail.telia.com